onsdag 12 september 2012

 
 
Hej igen!
 
 
Här tittar Tant Grön in med ett nytt litet inlägg.
 
 
Det hände sig som så....
 att härom dagen blev min lilla bil i behov av nytt drivmedel.
Alltså, jag behövde tanka.
Mätaren hade redan passerat strecket
och en liten lampa lyste ilsket rött.
 
 
Alltså svängde jag in på bensinmacken och parkerade vid pumpen som det står 95 oktan på.
 
 
När jag står där och tankar, vandrar mina tankar tillbaka till min barndom och jag börjar minnas samtidigt som jag jämför....
 
 
Här står jag vid en bensinpump. Bredvid pumpen står en pelare med en liten skåra där jag får sticka in ett plastkort,
slå en kod och sedan tanka.
Fullt....
Stoppa in plastkortet igen, tryck fram ett kvitto och sedan... klart!
 
Tack så mycket!
 
Som på ett löpande band.
 
 
Annat var det i min barndoms dagar.
 
Där satt man i baksätet i pappas Saab.
(Ja, man satt i baksätet oavsett om man själv tyckte att man var stor nog att få sitta där fram.)
 
Det var dags att fylla bensin sa pappa. Nästan som om det vore en liten ritual.
 
Vi svängde in på macken.
PLING... sa det inne på stationen när man körde över gummislangen som låg tvärs över infarten till macken.
Det var för att biträdet skulle höra att vi var på intågande.
 
 
Esso-mack. Bild lånad på nätet. 
 
Där kom han ut i sin blå uniform med skärmmössan på svaj hälsade och frågade artigt....
Ska det vara full tank?
 
Många gånger tankades det halv tank.,
eller kanske till och med kvarts tank. Förmodligen var det väl strax innan avlöningen och man hade inte så gott om pengar.
 
På den tiden åktes det inte så mycket i onödan heller.
 
Bensinmacksbiträdet fyllde bensin, tvättade rutan och kollade oljan. Upptäcktes det att en glödlampa hade gått sönder, kunde man få den utbytt på momangen.
 
Tala om att det var en annan anda på bensinmackarna på den tiden.
 
 
Jag tittar mig omkring där jag står och tänker att det hade varit trevligt om mackarna hade sett ut så idag.
 
Så roligt det hade varit att få prata bort en stund med en trevlig man/kvinna i blå uniform och skärmmössa,
i stället för att stå där och se på den lilla rutan där hundralapp efter hundralapp äts upp på mitt stackars lilla plastkort.
 
 
Eller vad tycker ni?
 
 
På återseende kära ni!
 
 
Tant Grön.

måndag 3 september 2012

TANT GREDELINS SOMMARLOV

Så är Tant Gredelin tillbaka från sommarlovet också. När Tant var barn tillbringade vi varje sommar i sommarstugan. Min lekkamrat hette Bossse och bodde i grannstugan. När sommarlovet började var vi alltid blyga för varandra så mammorna fick sammanföra oss:)

Tant Gredelin har egentligen aldrig lekt flicklekar, utan vi var pirater och indianer från morgon till kväll.
Vi hade uppblåsbara gummibåtar som vi rodde runt med, naturligtvis iklädda flytväst. Det var härliga tider alltid sol och värme.

En natt skulle vi sova i tält på vår gräsmatta. Pappa ordnade ett signalsystem så vi hade bara att trycka på en knapp ifall vi blev rädda. Naturligtvis blev vi det och så blev vi räddade från tältet!

Högtids stunder var när Bosses, Farbror Stig, kom i sin välpolerade mahognybåt, då stod vi på bryggan och ropade - Farbror Stig kommer - Farbror Stig kommer - Mahognyn glänste och av motorn blev det stora svall vågor.

 Farbror Stig hade inte bara en båt, han var ytterst spännande för han var purser på SAS och hade varit i Kanada och jagat björn eller om det var älg (det var tidigt sextiotal).

Så blev det utflykt med båten, Bosses mamma Tant Birgit packade  matsäck och så åkte vi mot horisonten. Gissa om vi kände oss malliga.

Ofta drack vi saft med bullar, antingen hos mig eller hos Bosse. Allt var roligt och hade ett gyllene skimmer.

Vi badade ofta med kläderna på, då letade vi upp all gammal lump som fanns i bodarna och så badade vi iklädd stora jackor och byxor.

 Föräldrarna satt på stranden och hejade på med beundrande utrop.
Så en dag blev vi äldre och helt plötsligt oöverstigligt blyga för varandra. Det var konstigt, vi vågade inte träffas eller leka.

Men mina sommarlov bestod av sol, vatten och Bosse:)

Hälsningar från Tant Gredelin